För att kunna DNA-släktforska är vi beroende av att några våra släktingar (nära eller mer avlägsna) DNA-testat sig, så att vi får DNA-matchningar att jämföra oss med. Det är först när vårt DNA jämförs med andra som ett DNA-test blir meningsfullt. Men det är inte ovanligt att ett DNA-test ger besynnerligt få matchningar från en viss del av släkten, vilket kan verka märkligt. Vi har ju ärvt ungefär 25% av vårt DNA från vardera far- och morförälder. Då borde vi väl få ungefär lika många matchningar från vardera släktgren. Eller?
En rykande färsk forskningsstudie har undersökt något som berör just detta – hur många släktlinjer överlever egentligen i tre generationer och hur många dör ut?
Studien som heter “Fading family lines – women and men without children, grandchildren and great-grandchildren in 19th, 20th and 21st Century Northern Sweden” är så ny att den egentligen inte publiceras förrän i september, men redan nu kan man läsa den här.
En forskare vid Stockholms universitet har tillsammans med en forskare i Oslo studerat befolkningen i Skellefteåregionen mellan 1885 och 1899 och deras ättlingar. Att man valt just Skellefteå beror på att befolkningen där är mycket noggrant digitaliserad genom ”Demografiska databasen i Umeå”, vilken har en databas med alla familjer och deras relationer som detaljerat registrerats från husförhörslängder, födelse-, vigsel- och dödböcker.
Totalt har forskarna undersökt 5850 individer under den aktuella perioden, vilka levde till mer än 15 års ålder, och spårat deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är alltså en mycket stor studie.
Forskarna konstaterar att nära hälften (48%) av dem som levde under den studerade tidsperioden inte fick några barnbarnsbarn. Ofta beroende på att de själva fick bara enstaka barn eller att deras barn i sin tur dog tidigt eller inte fick barn och därmed gav få barnbarn.
De vars ättlingar klarade sig till 3:e generationen fick oftast avkommor i 4:e generationen och så vidare. Det är därmed de första 2-3 generationerna som varit avgörande för om det finns levande ättlingar idag, från far- och morföräldrarnas föräldrars generation. Hälften av släktgrenarna har alltså dött ut på bara tre generationer och detta trots att Skellefteå är en bygd som präglats av stor befolkningstillväxt under 1900-talet. Det indikerat att det kan se ut på liknande sätt i många delar av Sverige.
Vad betyder det för oss dna-släktforskare? Ja, uppenbarligen är du själv en ättling till levande grenar från dina egna far- och morföräldrars föräldrar, annars hade du inte funnits(!) Men studien visar att du inte kommer att kunna hitta några DNA-testade tremänningar/sysslingar, som är ättlingar från mer än hälften av dina far- eller morföräldrars föräldrars generation.
Detta är särskilt viktigt att tänka på om du söker en okänd ana. Om du inte får några nära matchningar från den okända släktlinjen, beror det ofta på att ingen nära släkting ännu har testat sig, men det kan i många fall bero på att det helt enkelt finns få levande ättlingar från den delen av din biologiska släkt. När jag och mina kollegor i DNA-teamet söker okända fäder råkar vi bland på att det är ödsligt tomt på matchningar som kommer från farfars eller farmors släkt. Då gäller det att söka efter släktkopplingar hos matchningarna längre bak i tiden och sedan kartlägga alla ättlingar från deras gemensamma anor i jakt på den okände fadern. Det gör sökandet svårare, men inte omöjligt, någonstans går släkterna ihop. Från någon gemensam ana kommer ert gemensamma DNA.
Vi har alltså sett att det verkar finnas släkter där det finns få levande ättlingar, och som därmed inte kan ge mer än några få nära DNA-matchningar. Genom denna nya vetenskapliga studie har vi fått detta svart på vitt. Hälften av dem som levde i slutet av 1800-talet fick aldrig några barnbarnsbarn vilket alltså givit mycket färre möjliga DNA-matchningar för oss som söker våra släktingar med DNA.
Studien har även undersökt hur många som fick barnbarnsbarn via släktlinjer av samma kön, alltså bara män eller bara kvinnor. Detta är viktigt när vi DNA-släktforskare söker rent manliga eller kvinnliga linjer, för att testa Y-DNA respektive mitokondrie-DNA hos levande ättlingar. Här visar det sig att färre än 30% av männen i slutet av 1800-talet har manliga ättlingar tre generationer senare, som bär på deras Y-DNA. För kvinnor är det strax över 30% som bär på deras mitokondrie-DNA tre generationer senare. För att hitta nära släktingar ger alltså ett test av autosomalt DNA (standardtestet hos alla bolag) större chans att hitta nära testade släktingar.
Studien är gjord på befolkningen i Skellefteå. Förhållandena kan förstås variera över landet, men det är en första vetenskaplig kartläggning som ger en bild av hur det troligen ser ut på många håll. Roligt med forskningsstudier som direkt är relevanta för oss DNA-släktforskare!